-namnlös novell-
En bild på ett öga. Ett öga som tittar på mig, ser igenom mig. Fast, egentligen tittar ögat på den som stod bakom kameran. I kameran?
Blått är ögat, med 97% säkerhet ett tjejöga. Det känns så iallafall.Lite mascara, säkert massa annat spackel också som jag inte har någon aning om vad det är.
Det känns.. Komstigt att stå här och kolla på ögat, men jag kan inte titta bort. Det GÅR inte. Som om det låg någon förtrollning- eller förbannelse - över antingen ögat eller hela bilden.
Efter att ha tittat ett tag ser jag bortom perfektionen, bortom det vackra. I ögonvrån har två ögonfransar klibbat ihop sig. Men, det ser inte riktigt ut som ögonfransar, snarare småsmåsmå trådar..
Jag lutar mig fran, måste peta, fixa. Tar tag i "fransarna" och drar. Drar och drar och drar, ser inte vad jag gör, ser att tråden ändrar färg - vitt, blått, svart, blått, vitt, blått, svart, blått, vitt - som om jag drog upp hela ögat från fotografiet.
När jag tittar upp igen är fotot på ögat borta, kvar är ramen och en ny bild. på en mun. Efter att ha betraktat munnen någon minut hittat jag en ny tråd - och börjar dra.
Högen med snöre växer vid mina fötter, allt efter jag drar fram nya kroppsdelar. Det känns som om det aldrig kommer ta slut.
Men - efter att ha dratt i en tråd tillhörande en andra fot - är det bara ramen kvar. På golvet ligger en jätte-hög med tråd i olika färger.
Jag backade långsamt och begav mig hemåt. tänkte inte så mycket på fotona som blev trådar, utan elvde vidare som om det bara hade varit en konstig dröm.
Tre veckor senare hettades jag död i min lägenhet. Strypt av en tråd i många färger. Somt omkring mig låg alla bilderna jag hade dragit upp...
Blått är ögat, med 97% säkerhet ett tjejöga. Det känns så iallafall.Lite mascara, säkert massa annat spackel också som jag inte har någon aning om vad det är.
Det känns.. Komstigt att stå här och kolla på ögat, men jag kan inte titta bort. Det GÅR inte. Som om det låg någon förtrollning- eller förbannelse - över antingen ögat eller hela bilden.
Efter att ha tittat ett tag ser jag bortom perfektionen, bortom det vackra. I ögonvrån har två ögonfransar klibbat ihop sig. Men, det ser inte riktigt ut som ögonfransar, snarare småsmåsmå trådar..
Jag lutar mig fran, måste peta, fixa. Tar tag i "fransarna" och drar. Drar och drar och drar, ser inte vad jag gör, ser att tråden ändrar färg - vitt, blått, svart, blått, vitt, blått, svart, blått, vitt - som om jag drog upp hela ögat från fotografiet.
När jag tittar upp igen är fotot på ögat borta, kvar är ramen och en ny bild. på en mun. Efter att ha betraktat munnen någon minut hittat jag en ny tråd - och börjar dra.
Högen med snöre växer vid mina fötter, allt efter jag drar fram nya kroppsdelar. Det känns som om det aldrig kommer ta slut.
Men - efter att ha dratt i en tråd tillhörande en andra fot - är det bara ramen kvar. På golvet ligger en jätte-hög med tråd i olika färger.
Jag backade långsamt och begav mig hemåt. tänkte inte så mycket på fotona som blev trådar, utan elvde vidare som om det bara hade varit en konstig dröm.
Tre veckor senare hettades jag död i min lägenhet. Strypt av en tråd i många färger. Somt omkring mig låg alla bilderna jag hade dragit upp...
