maryslash

Emil finns inte. Det känns iallafall så. Han går på alla lektioner, utan att lägga sig i disskutionerna, sitter i sitt hörn men är ändå utsatt. Inte så att alla går på honom, slår honom blodig eller säger något. De bara ser honom inte. Lärarna är inte mycket bättre. När han - för en gångs skull - vågar räcka upp handen (han kan nästan alla svaren, men vet att det inte är någon idé) så ser de honom, men tar ett av moffina som de vet inte kan, och får stolt berätta svaret själva. Ibland önskar man att de bara kan ta och äta upp de gnisslande tavelkritorna och kvävas.

En dag så var hon bara där. Hon han hade längtat efter så länge. Okej, de har aldrig träffats innan, men ändå. Hon var liksom anorlunda. Kom in i klassrummet, såg att det fanns en ledig bänk jämte honom, och satte dig där. Det har aldrig hänt förut. Hon presenterade sig som Amanda, en smal, lång söt tjej med svart hår och klarblåa ögon. Stack ut, utan att vara jobbig. Bara syntes helt enkelt.
Särskillt bland de andra killarna i klassen. Busvisslingar, "ey" m.m. for genom klassrummet när hon gick bak till honom, men hon brydde sig inte. Hon var trygg, hennes utstrålnig sa att det kommer att lösa sig.

På bussen hem så satt hon på sätet framför. Han visste inte vart hon skulle av, men han visste att han skulle av nu, och var tvungen att gå förbi alla på vägen ner till dörren. Han satt alltid ensam. Alltid längst bak.
Otroligt nog så var det inte hans arm som var först att sträcka sig mot stoppknappen i taket utan Amandas. Han log, det kändes som för första gången, inombords. Nu är det inte bara han som måste gå till dörren, och gå av med de där som inte drar sig för att knuffa ner honom i ett dike, utanför skolan. Men han kunde ju inte vara säker på att hon skulle vara på hans sida. Leendet slocknade, mycket snabbare än vad det tog för det att tändas.
Han reste sig och började långsamt gå framåt. Amanda kom efter, inte för nära, men inte särskillt långt borta.
Visslanden hördes från de som inte skulle av, där nere stod massa och kollade på honom. Nej, de kollade genom honom, som om han bara var luft.
Bussen stannade och Emil, Amanda och de tre biffigaste från klassen + deras "kompanjoner" gick av. Han behövde inte vänta länge innan de började. Först en liten knuff, kunde uppfattas vänskaplig om man inte känt igen den från så måna gånger innan.
"Hallå där, vad tror ni att ni är?" Amandas röst skar genom luften. Alla kollade på henne, med förvirrat uttryck.
"Vadå" svarade en av "kompanjonerna", "Vi gör alltid såhär, det är bara på skoj, eller hur Erik" Indskefulla blickar emot honom, vad fanns det för alternativ till att säga 'ja' i en sånhär situation
"Jaså, det ser inte så skoj ut tycker inte jag"  Amanda såg arg ut. Aldrig någonsin hade Meil kunnat hoppas på något sånthär. Han kände henne inte ens, och hon kände inte honom. Ändå så försvarar hon honom mot klassens populäraste killar.
Nästa sak som hände var att Emil låg på marken, med skrapade knän och blödande näsa. Såhär långt hade de aldrig gått tidigare.
"Jävla idioter. Ser ni inte att han redan mår dåligt, varför fortsätter ni. Att det är så kallat på skoj, är ignen anledning, vad har han någonsin gjort er? Varför måste ni tracka på någon som inte trackar tillbaka, varför kan ni inte slå ner varandra om ni måste slå ner någon"? Man hörde verkligen ursinner i hennes röst. Sen så hjälpte hon honom upp, och sakta gick de längs vägen.
"Jag bob häd." Det gick inte att prata när man hade näsblod, men Amanda förstod ändå. de gick in till hans hus, föräldrarna var som vanligt borta på någon arbetsresa. Han var van vid det här laget. vilken förälder sätter sitt barn framför karriären?
Han gick och hämtade papper för att stoppa blodet som fortfarande rann ur näsan på honom medan Amanda kokade te. De satte sig vid det stora köksbordet. Till en början bara satt de där, men efter ett tag började de prata. Det visade sig att hon bode bara några hundra meter därifrån och att han alltid var välkommen hem till henne.
Klockan gick och de satt och pratade hela natten. Flera muggar te gick åt.
På morgonen tog de bussen till skolan. De som hade slagit ner Emil dagen innan var stöddigare än vanligt, men när de började kaxa sig lite väl mycket kunde han ignorera dom, och fortsätta prata med Amanda.

I Emils hörn var de nu två. Två som blev ignorerade. Två som var utstötta. Men det gjorde ingenting. för de hade varandra.


Nåå.. min skrivarteknik suger, jotack jag vet. Men det kändes bara rätt. Det var fingrarna som rörde sig på tangentbordet, jag vet inte riktigt hur mycket hjärnan var med och medverkade. Men den kan få lite beröm den också.